Vart tog vägen vägen?
Gårdagens inlägg handlade om vår musiksmak här i boendet. Det inlägget satte igång min tankeverkstad och motiverade mig att skapa detta inlägg som fortsätter i musikens tecken. Innan jag börjar vill jag bara klarlägga att detta inte är ett försök att göra ett slag för just min musiksmak och lyfta den till skyarna utan det är bara oberoende tankar från en enkel man med bristande livserfarenhet.
Vad hände med långt stripigt hår, nitar och läder, ockulta texter, svettiga män i skoluniformer, vad hände med den gamla klassiska hårdrocken. Skall göra hårdrock i dagens popcentrerade samhälle så får det inte innehålla sång och enkla riff. Dagens hårdrock handlar mer om skrik och gap, en trummis som bara slår så hårt och snabbt som möjligt, en gitarrist som bara skall väsnas så mycket som möjligt och lägga in femminuters solon lite då och då. Jag skulle vilja vara så pass gapig och säga att hårdrocken har förlorat sin känsla på senare år. Förr var det mer det enkla men ack det så eleganta som gällde. Det räckte med ett enkelt trumkomp som låg och mata i bakgrunden, ett skönt gitarriff och en lite halv krasslig sångare som gick mer på känsla än skicklighet så skapades magi (genligt mig skall givetvis tilläggas, så jag inte trampar någon på fingrarna). Min personliga åsikt är att hårdrocken var mycket intelligentare förr. Dagens hårdrock som bara är oväsen i mina öron. Givetvis finns det undantag, vissa av de moderna hårdrocksbanden uppskattas även i mina öron. I vilket fall som helst är det med rädsla jag ser att den gamla hederliga rocken håller på att dö ut i samband med att de band som fortfarande proklamerar denna stil går med raska steg mot pensionen. Samtidigt blir den moderna popen med väldiga syntar och datorer som gör halva jobbet allt större och trycker ner de vackra tonerna från förr i mörkret. Den ursprungliga rocken går mot graven och så gör även livsstilen att vara hårdrockare.
Jag får känslan av att de tappra själar som håller kvar vid hårdrockens ljuva toner och stil oftast ses som lite tappade, utanför och de blir lätt placerade i ”tater” facket (Tater är ett uttryck som förmodligen kräver ett helt eget blogginlägg för att förklaras. Det jag kan säga är att ordets betydelse är snarlikt med ordet tattare). Har man en Black Sabbath t-shirt, långt ovårdat hår och ett nitbälte är det svårt att bli tagen på allvar. Det som en gång var fränt och rebelliskt har nu blivit fånigt och nästan lite barnsligt. Det är inte många som vågar dra på Rainbow albumet offentligt och det är få som skryter med deras kunskap om vem Eddie van Halen är och de stordåd han har gjort, eftersom man då kan bli klassad som nörd. Rockarna är ett utsatt släkte i denna tid.
Dock tänker jag inte förlora hoppet på rocken! Mycket gammal skit kommer tillbaka. När AC/DC, Rainbow, Deep Purple, Van Halen och alla de här gamla godingarna blir tillräckligt retro kommer de säkert tillbaka i högtalarna. Det må vara en mörk tid för oss gammalmodiga rockare just nu. Men så länge vi håller fast vid hoppet så kommer nog vändningen till slut.
“Rock 'n' roll ain't noise pollution
Rock 'n' roll ain't gonna die
Rock 'n' roll ain't no pollution
Rock 'n' roll is just rock 'n' roll”
Ingenting kan sammanfatta detta bättre än denna gripande text från AC/DC:s låt Rock ’n’ roll ain’t noise pollution.
PS: 29 September 1907 födds en man som förändrade världen. Så rikta dina tankar till legenden Gene Autry. Grattis Gene! Kung då och föralltid.
