Mahogny finns bara i en färg..bruun! Äkta James Brown mahogny!

Planeringen hade ägt rum i flera dagar. Det hade gjorts potatissallad och det hade marinerats kycklingspett. Det hade letats med ljus och lykta efter fiskespö. Det var som vanligt ett bakande, ett fejande och ett putsande, ett rumsterande och ett paketerande. Och ett vansinnigt uppsving i affärsverksamheten som gjort de rika knösarna till affärsmän ännu rikare och det fattiga satarna till kunder ännu fattigare.

Visionen och drömmen var att åka ut till havet och fiska och likt Teddy, Freddy, Niklas och Johan trycka upp den nyfångade fisken på en pinne och grilla den över öppen eld.

Inte en svårfångad dröm då havet ligger ett stenkast från vår dörr och någon av alla våra vänner måste ju ändå ha ett fiskespö. Ett fiskespö är ju något alla har som bor vid havet. Nej. Då våra vänner tydligen inte är av ”naturtypen” så uteblev fiskedrömmen och vi gjorde som sagt kycklingspett istället. Miss 1.

JD, Strindberg, Maran och Nelson begav sig ut med vännerna Stina och Elin till Saltholmen där även Pontus ”Dj Potz” Petterson dök upp med sina äventyrliga och spektakulära vänner.

Vädret var perfekt med undantag att vinden var rätt kraftigt tilltagen och att grilla var ingen barnlek inte. Att ha tre välutbildade scouter där gjorde ingen skillnad då engångsgrillen, köpt för 15 kr, var sämst i världen och hade ungefär 17 små patetiska kolbitar. Miss 2.

Då de inte tyckte vinden räckte som syre till elden beslöt de sig för att blåsa på elden tills de var på bristningsgränsen till svimning och bytte då i sista sekund av till nästa person. Succé 1.

Det dröjde en dryg 45 min sedan var spetten klara och folkskaran försökte äta kycklingen och potatissalladen som var ett lätt byte för vinden. Så potatis all over the place var en naturlig syn. Miss 3.

Om vi ska tala hela sanningen var det Per Morberg som hade satt igång denna dröm och vision då Maran och Nelson hade sett honom i ett avsnitt då han stod på ett berg och grillade. Maran hade med sig en citron som hon skulle dränka kycklingen med för att stilla sin Per Morberg abstinens och Nelson hade klätt sig som Per, inklusive kökshandduk, när hon grovt skötte grillen. Alltid succé.

Efter att till slut hittat något slags lä, mycket tack vara Dj Potz, så intogs det fantastiska fikat. Succé 3.

Efter solnedgång for vi sedan hem.

Njut medans du är ung.

Maran

Linne (tyget) borde utrotas

Häromaftonen var JD och Maran på Joshua Radin (en artist, se bilden) med människan Olivia Gyllgård.

De tre började som vanligt sitt möte på det underbara McDonald där Olivia råkade nämna att sist Joshua var i stan för att spela var The Great Zach Braff med och då fanns det ju en möjlighet att han var med även denna gång. Han hade ju någon gång sagt i en intervju att han älskade Sverige!

Han spelar en karaktär som heter JD i den fantastiska TV-serien Scrubs! Tänk er JD/Judits reaktion på detta då hon älskar Scrubs, och honom. Älskar och älskar, vi är ändå villiga att skriva det här för så starka känslor svassade runt i luften hela vägen till konsertlokalen. Konsertlokalen som för övrigt visade sig vara i Marans hat-fasad-skepnad tegel. Det hela såg ut som en högstadieskola och ingav inget som helst förtroende för att det skulle spelas bra musik där. Precis så som andra tegelhus inte heller inger något förtroende (Sahlgrenska för att ta ett exempel. Vem gör ett sjukhus i tegel? Jo tack, där vill jag bli opererad! Inte).

För att spä på det där med att verka vara en oseriös artist åkte Joshua i en turnébuss vilket JD och Olivia tyckte var helt normalt men Maran tyckte det var lite väl år 2000, dansband och flådigt. Det hade väl räckt med en Jeep åtminstone. Mycket coolare men helst hade hon sett att han åkte i en vanlig personbil.

De kom in och träffade Lovisa och Jimmy med J (Skönt med någon som stavar som det låter, äntligen).

De märkte att Zach Braff/ JD inte var där. Besvikelsen härjade men de hängde vant i baren ändå. JD tyckte det var dags att svalka strupen och gick och frågade efter Oboy. Det blev istället ännu en vinst för the Coca-Cola Company.

Benen svek dom alla i väntan på Joshua och JD och Maran satte sig ner på golvet under bordet vilket retade upp Olivias tålamod då det var pinsamt och vakten glodde som så mången gång förr så de reste sig upp igen och JD gick på toaletten. Inte för att hon behövde men för att det var det enda stället hon kunde få chansen att vila sina ben ett tag.

Joshua Radin är en man vars mellansnack är underhållande, speciellt då man inser att ”Hur ska du ta dig ur det här Joshua och komma fram till poängen.”. Dock fann han alltid poängen, hade varit roligare om han aldrig gjorde det. Härliga människa!

På vägen därifrån tycker Olivia att vi ska bestämma oss för att gå på Ladies Night.

JD får äntligen det hon längtat efter i timtal, lägga sig ner på en bänk i väntan på bussen. När så Maran och JD närmar sig hemmet så flyger de över Deltat då inte bara JD utan även busschauffören tröttnat på Deltat och inte är nådig mot gaspedalen.

Det här är anledningar varför linne borde utrotas. En rätt omogen tanke men man undrar ju.

Livet är som en påse, tomt och innehållslöst..tills man fyller den med något.

Maran

Nästan kloka tankar från en arbetare

Kal-Jan

20 är en fantastisk ålder på många sätt och vis. På pappret är man vuxen men utanför är man fortfarande ung och frisläppt. Man har 20 år kvar tills man på pappret blir gubbe och skall ha stadgat sig lite mer. Detta gör att det känns som hela livet ligger framför ens näsa och man vill slicka lite på det innan man äter upp det. Som sagt en härlig tid som man inte vill gå miste om. Som ni säker vet är jag i denna åldern just nu men jag blir alltför ofta påmind om att det bara är 20 år kvar tills jag måste börja köpa randiga piketröjor, beigea byxor som vandrar i det diffusa gränslandet mellan långbyxor och kortbyxor, skaffa läsglasögon och allt vad det innebär att vara gubbe. Nu tänker jag inte på att jag kanske är lite väl stel för min ålder, mina nattliga toalettbesök eller min robusta mustasch. Det jag tänker på är något som är väldigt värdefullt för mig och det är med en klump i magen jag ser det tyna bort.

På senare dagar har jag gått och blivit brevbärare vilket innebär att jag får cykla och springa som en dåre fram och tillbaka. I vissa byggnader är det dock sådan lyx att man får åka hiss till toppen för att sedan löpa ner. Dessa fantastiska hissar som oftast ger ifrån sig en hemtrevlig doft som säger att här kan du ställa dig och urinera utan att någon kommer att märka det. Hissarna brukar oftast vara utsmyckade med en spegel. Detta är ju både hund och katt, som man brukar säga. Eftersom det inte finns så mycket annat att kolla på i dessa urindoftande hissar blir det allt som oftast att man står och kollar i spegeln. Det är då jag blir påmind om de randiga piketröjorna. Mina ögon fastnar väldigt lätt på mitt hår. Detta hår som jag har så kärt. Detta hår som har skänkt mig så mycket glädje. Detta hår som jag vill leva och dö med. Men det är med fasa jag ser hur mitt hårfäste, redan nu vid 20 års ålder, kryper sakta men säkert uppåt. Som en skogssnigel ringlar sig över vägen efter en regnig sommar dag kryper mitt hårfäste längre bak på skallen. Jag ser hur min kära lugg tynar bort och förvandlas till ett kalhygge och det är med brustna lungor jag har kommit till insikt med att jag förmodligen kommer att vara mer eller mindre flintis inom en tidsram på ca 2-10 år. Då kommer jag aldrig mer kunna få långt, flottigt, härligt hår igen som jag önskar att jag skulle kunna ha hela livet. Trots detta allt detta mörker tänker jag inte ge upp mitt hår och sätta mig under hyveln. Så länge som det växer några tappra hårstrån på min skalle skall de få vara kvar, även om det slutar med att jag ser ut som Gollum. Jag tänker leva med filosofin att ett hårstrå är bättre än inget och allt annat är bara härligt. Jag tänker ha de tre hjältarna, de tre kämparna, de tre legenderna som förebilder. Givetvis snackar jag om Lasse Holm, Lasse Kronér och Lasse Berghagen. Dessa fantastiska män som vägrar ge upp sitt hår. Jag skall vandra i deras fotspår och som ett ljus i mörkret har jag min brutala skäggväxt att luta mig tillbaka på och trösta mig med när det känns som allra jobbigast.

Ps. Jag är helt övertygad om att det är jättetrevliga och finna människor som lever där och att det är ett jättefint och mysigt ställe. Men vart ligger Tranås? Är det överhuvudtaget någon som vet?

Det ska nog bli män av er nu

Vi hörde en låt som fick oss att stanna upp ur tid och rum för några veckor sedan. Den har inte lämnat oss sedan dess och kommer så aldrig göra då den ger glöd och elegans till våra hjärtans innersta rum i evig tid. 

Beroende på hur mycket annan sysselsättning man har, så har man medverkat i videon.

Det är såhär vi identifierar oss som grupp.

Det är såhär det ska vara.

Det är såhär vi lever våra liv va.

För bättre kvalité och större bild rekommenderar vi varmt att ni går in och ser den på youtube




 .

Myz-morran

I vörrgår vrågade Maran om inde Judde (JD) gunde vägga enne möra därbå zå de gunde äda vrulle ihob. Ded ville även Nelson och Strindb. De alla åd och möz, ded ar vi bildbeviz bå. Valen gom oggzå ner ogg ville va med. Sir GayLord zgulle zova, vör an zgulle arbeda zenare. Nelson möz bagom gameran zin (zom även är en itelevon gallad Tage).
-Ded börjar bli kyligd (udala k, ej sch-ljud i "kyligd") ude nu, za Strindbörg (man udalar ded zå ded låder zom "Strindbög", vazd han är inde ded.).
Graderna vizade 10,6.
-Ja, ded är galld ude, fordzadde Judde, men inne ar vi 15,8.

Vi ar ded drivzamd.

Översättning för er som inte förstår mitt språk:

I förrgår frågade Maran om inte JD kunde väcka henne morgonen därpå så de kunde äta frukost ihop. Det ville även Nelson och Strindberg. De alla åt och myste, det har vi bildbevis på. Valen kom också ner och ville vara med. Sir GayLord ville sova, för han skulle arbeta senare. Nelson myste bakom kameran sin (som även är en Iphone kallad Tage).
-Det börjar bli kyligt ute nu, sa Strindberg.
Graderna visade 10,6.
-Ja, det är kallt ute, fortsatte JD, men inne har vi 15,8.

Text till bild: Vi har det trivsamt.


/Nelson

Enbär is a way of living

Nelson till kollektivet idag:

"Det är mindre risk att det brister om du agerar, än om du är passiv!"

Valen kom hem idag från att ha jobbat på Jack & Jones och hade upptäckt en dold sida hos sig själv. Han visste att han var trevlig innan, men att han kunde bli såhär trevlig hade han ingen aning om. Peaceful.

Maran och Nelson begav sig ut på Oljeberget / Dimmiga berget / Kilimanjaro för att plocka enbär idag. De två utgör den delen av kollektivet som tycker det är roligt att skörda olika saker. Enbär är en sådan sak.

Vad man ska ha enbären till är ännu oklart men tanken är väl någonstans att Per Morberg skulle nog ha slängt ner dom i en fantastisk gryta. Bara tanken på att få gå upp tidigt och börja med ett långkok redan vid frukosten, drämma i ett par enbär, och att den ska få goa till sig i ett par timmar, minst, är svindlande!

Eller så har man inte alls enbär till det men Marans kusin skulle i allafall gjort gin på det. Det ska inte vi. We want our stew!

Climb every mountain, search high and low, follow every rainbow, till you find your dream.

Maran

Masshandling blir kass-t-mord!

Idag var en sån dag när allt var slut i kylskåpet. Inte ett spår av vare sig jordgubbssylten, pålägg eller gårdagens calvadoze (obs. endast symboliskt)
Som den goda delen av huset vi grabbar ändå utgör, beslutade vi att ta en tur till vårt kära Coop Forum. Affären med stort sortiment och ologiskt utbud. Exempelvis hittade vi där idag en fotboll för 10 riksdaler som vi tänkte att vi kunde sparka lite på inomhus (den är av mjukt material och försvinnande liten)

Men hursomhaver, så under vandringen ner till busstationen beslutade sig Valen för att på snabbast möjliga sätt ta livet av Strindberg.

Den högst omedvetna författaren hade inte en chans!

Helt som det var satt en plastpåse på hans huvud.
Hårt, "men samtidigt väldigt försiktigt" så fördes jack and jones plastpåsen ner över Strindbergs välsvarvade nacke.
Som tur var, kom ett par leende byggarbetare som helt naivt skrattade åt hela historien. Vilket gjorde att den hårdnackade Valen fick ge upp sitt mordförsök. Bildbevis finns nedan.











När vi väl hade anlänt till Backaplan så såg vi att Strindberg hade öppnat ny restaurang i köpcentret! Den lille rackaren! Han säger inget om sina affärsplaner till övriga i kollektivet och helt plötsligt har peterson (som han heter i efternamn) gjort slag i saken och öppnat eget i gallerian. Den räven.

Hasta la vista och på återseende!
SIR

Da Rythem Posses You

Ett återkommande samtalsämne i vårt kollektiv är takten.

JD och Maran har hela deras liv trott att hålla takten innebär att klappa händerna med jämna mellanrum. Sedan mötte de The Drummerboys, Valen och Strindberg, som kan takten både utan och innan. Dessa två menar att takten är inte bara jämna mellanrum utan det ska även vara att man klappar på "tvåan" och "fyran". I allafall om det är fyrtakt vilket är den vanligaste takten om man kan säga så.

I detta nu säger Strindberg till mig Maran att "Du kanske inte ska ge dig på att förklara takten då du inte behärskar den".

Hur det än må vara med den saken så frågar vi ofta pojkarna om saker är i takt eller inte. Gärna mer än en gång då vi vet att det är något de stör sig på och det är roligt att titta på människor som stör sig på något så obetydelsefullt för världen som otakt och det lidande som följer för dom.

Här följer videos av sådana här situationer.

Den andra situationen har vi valt att göra både på svenska but also in english so our international readers can follow us on our day to day basis. This video is about the rythem. It is not some kind of inside joke, this is just how a normal conversation looks like in our house.

Strindberg tycker "att det är sjukt mammigt att filma på fel sätt". Noterat.

Han ju ger åt varje nyfödd dag, dess beskära del av fröjd och smärta, möda, vila och behag /

Maran

Krister Henriksson på Liseberg

Lagom till kanelbullensdag skulle Strindberg lära sig att baka bullar. Resultatet kan ni se nedan och alla som besöker Boendet kan smaka på det. Det blev kanske någon liten miss i maskinerit här och där men helt underbart ändå. En miss får Maran ta på sig då hon total dränkte några bullar i ägg vid penslingen för hon trodde att de skulle bli godare då och Strindberg är tvingad att lägger kommentaren "Härligt när man äter en bulle och får eftersmaken av stekt ägg!"

Vi vet att den är sned, men det skiter vi i.

Den senaste tiden så har vi bl.a. varit på Liseberg! Gratis! Tack vare Gyllgård!

JD, Maran och Strindberg var de som begav sig dit och blev som små barn som ser den första snön falla på vintern då de la bena på ryggen och ivrigt sprang från åkattraktion till åkattraktion. För er som inte känner Strindberg så kan vi tala om att han sällan tar ett par kliv i språngmarsch. Nu hade karln inget annat val när de andra två sprang konstant, även då de inte behövde, men bara av den anledningen att tvinga Strindberg till att springa för att hålla jämn takt med dom. Det är så roligt när han väl springer.

Maran skrek av total skräck och garvade av total förtjusning varje gång hon satt i en åkattraktion oavsett vilken det var och alla andra vara så sjukt svenska och tysta. Förutom den gången hon bad Strindberg och JD att skrika med och Strindberg tryckte i som de aldrig någonsin hört honom trycka i förut.

Olivia sken som solen och såg till lite då och då att ge hennes vänner mer och mer biljetter. What can we say! VI HAR VÄLRDENS BÄSTA OCH SNYGGASTE VÄNNER! Dock spelar ju inte hela snygghetsgrejen ett jota, men just i detta fallet med Olivia så stämmer det rätt otroligt. Otroligt givmild är hon hur som haver.

I övriga nyheter så har Strindberg börjat jobba som brevbärare så nu går han på tå när han kommer hem för han kan inte använda hälarna. Kom inte och säg att vi inte drar vårt strå till stacken!

Jag vill se mirakler och höra ord som föder liv!

Maran

Lika (snygga) som Per

   Minns ni när alla hade en slags fotobok i miniformat med exempelvis foton från länder man besökt, konsert-biljetter från konserter man vart på, allmänna foton på saker och ting man ville skryta om, mm? Oh gay, ni läsare kanske inte minns dessa pga att de oftast förekom på 80-talet (hur minns jag dem som bara levde några månader i det decenniet..?), men om ni sett filmen Tjenare kungen så vet ni kanske vad jag menar. Karaktären Millan tar upp och visar just alla konserter hon vart på med hjälp av en sådan för karaktären Abra. Den såg lite olika ut i färg och form (eller "moulds and die", som en verkstadstidning med samma namn skulle gilla att jag skrev...ger dem lite pr wow (=with other words)...om denna parentes blev snurrig, vilket jag tror alla förutom Mendel tycker, så skit bara i den.), men med en ständigt förekommande företeelse: att bilderna eller biljetterna, som oftast satt i små plastfickor, kunde vecklas ut till en lång remsa då de satt fast i varandra. Alltså från en liten fotobok i fickformat till en lång remsa av skryt, där man likt en konstnär stolt visade upp sin portfolio av verk. Ja, man hade inte alstrat något själv, men liknelsen ligger mer i att visa upp något på papper för någon annan. Det fungerade lite som ett bevis på att man verkligen närvarat på en viss konsert eller resa och att visa vad man gillade för typ av musik, då det handlade om konserter.

   Hur som helst så skulle de ovanstående bilderna kunna vara med i min sådan fotobok. 

   Ni anar inte vad glad jag blev när jag inte fick min ljudbok att fungera i mitt enformiga arbete och då var tvungen att lyssna på radio och fick höra att självaste Per Henrik "den store" Morberg var på väg in i Göteborg för att närvara på bokmässan som jag hade bestämt att gå på! Det har verkligen blivit en stor idol för mig, då min käre vän Maran introducerat mig till honom och min bror Brorsan fortsatt introducera genom att köpa en av hans mästerverk Morberg- scenen, livet och konsten att laga mat till mig på min födelsedag. För er som inte läst bloggen tidigare så kan jag berätta att Maran och jag brukar sitta och titta på hans program Vad blir det för mat (som för övrigt nu sänds alldeles för sällan) med en varsin handduk över axeln, för att likna Morberg så mycket som möjligt. Varje gång Morberg tar tag i sin handduk och slänger den över sin andra axel, gör vi detsamma. Detta blir ett väldigt många gånger under en sändning. Bild på när vi sitter bänkade, finns tidigare på bloggen. 

   Alltså, Morberg skulle komma till bokmässan på mässan i Göteborg och enligt mig borde det vart en kö dit lång som Nilen minst. Jag och min gode vän Cornelis (icke Vreeswijk, utan en karl som tidigare kallats 12 här på bloggen och varit med i inlägget om Joel Kinnaman) gick till tillställningen och fick se diverse andra kända profiler, däribland Rikard Wolff (!), Herman Lindquist, GW, Don Rosa, Bosse bildoktorn mfl, vilket inte var så konstig då det var en bokmässa och alla dessa är författare...inget att skryta över wow. 

   Kl. 13:45 skulle Morberg infinna sig i en viss del av mässan för signering. Jag och Cornelis stod näst längst fram i kön (dock även typ sist) och var skapligt nervösa. Funktionärerna gjorde i ordning där signeringen skulle äga rum och ställde fram Pers tre utgivna böcker på en hylla ovanför bordet och stolen där han skulle sitta. Och där, som från ingenstans, dök M upp i folkhavet och skred fram mot ett givet mål. Han klev upp på den lilla scenen och satte sig på stolen. Den första personen i kön fick gå fram. Den fick ett mycket väl bemötande och en signering i sin nyinhandlade bok. En kram på det om jag inte missminner mig. Sen var det äntligen vår tur!

   Vi tvekade lite då en tjej till höger hade gjort ett tappert, men misslyckat försök att bilda en egen kö och ville fram som nr 2. Då sa en funktionär: "Ös på ba!". Jag och Cornelis tittade på varandra och flinade då vi tänkte på samma sak. Den funktionären måste vart släkt med Ulf Brunnberg eller åtminstone gillat den karl då han citerade honom i sin karaktär Vanheden i filmen Jönssonligan dyker upp igen. 

Vi gick fram då tjejen till höger sa att hon också var funktionär och hade all tid i världen att få sin signering eftersom hon skulle vara där hela dagen. Konstigt, man är funktionär på en bokmässa och går bara runt och har all tid i världen. Nervositeten tog vid och pulsen ökade dramatiskt när vi gick mot Per. 

   Nedan följer den dialog som alltid kommer minnas av åtminstone två av de tre parterna i samtalet:

C: Hej Per!

P: Heej. 

C: Hur mår du?

P: Jag mår bra. Hur mår ni själva?

(Per är jättetrevlig och använder en mycket vänlig ton i sitt tal. Jag har tunghäfta och står bara och ler asbrett. Cornelis för samtalet, även han i en glad och vänlig ton aningen mer uppspelt än Morberg).

C: Jaa, vi mår bra! Får se dej liksom! 

M: Vill ni att jag ska signa era böcker?

C: Ja för bövelen! 

M: Ska jag skriva Till...?

C: Ja, skriv Daniel.

(Först nu efter tusen år kommer jag in i samtalet och sluddrar en massa konstigt)

N: Asså Morberg! Aa, eh...asså jag har sån tunghäfta...jag vet inte vad jag ska säga....Morberg! Jag är så glad! Tänk att jag får se dej! Du är sån stor idol för mig!

M: Hehe, äsch...Vi är ju alla människor.

N: Hehe, jaa. Du har så rätt! Det är sant! bla, bla, bla.

(Morberg har signat klart Cornelis bok och har bläddrat upp min upplaga och börjat skriva Till.... och längst ner; sin autograf. Han väntar på att jag ska sluta babbla så han kan fråga efter mitt namn. Fast han är fortfarande mycket trevlig och stressar inte på speciellt. Sitter och ler.) 

M: Ska jag skriva...

N: Ja! förlåt ja ba babblar...

C: Skriv Till Roxy!

N: Ja, gör det!

M: Roxy? Hur stavar...

N: R-o-x-y. Tack tack tack!

M: jaja...hehe.

(Roxy är det smeknamn alla som inte kallar mig Nelson, kallar mig.)

N: Asså Morberg, jag och min kompis Maran tittar på dej varje dag som du är på tv!

M: Jasså. Ska ni se det nya programmet jag gjort som ska gå på sjuan?

N: Ne asså, det är ett himla skit för vi har inte den kanalen! Och man kan inte se på play, för då måste man ha premium...så det är så himla bittert. 

(Detta är dock en osanning. Till min glädje förstås. Det går nämligen att se sjuans program i efterhand utan premiumkonto. Jag såg nämligen just det första avsnittet. Asguld!)

M: Jaja, va synd. Det kommer nog dock så småningom på 4:an. 

N: Jaha, va bra! Men du, jag måste bara säga att när jag och min kompis ser på dej så sitter vi med handdukar över axeln och slänger vi med dem varje gång som du gör det!

M: Haha! Era tokstollar. 

N: Jaa..heheh ne...hehe. Kan jag få en kram också.

(Den djupa blicken av honom efter kramen är obetalbar!)

Glada och asdarriga, som om vi druckit 20 kobbar koffe under en timma, gick vi och uppsökte stolar för att inte svimma.

   Jag vill även länka till min feja där det finns fler bilder på karln. De är förvisso samma bilder som ovan, men ack så vackra och därför värda att se ännu en gång.

http://www.facebook.com/media/set/?set=a.10150306101650838.340686.563745837

/Nelson